Om mig

Min historia

Årjäng

Föddes 1953  i en liten ort, Årjäng, i Värmland. Familjen var mamma, pappa och två storasystrar. Bodde i ett mindre enplanshus med källare strax utanför samhället. Pappa arbetade på SJ och var ofta borta. Mamma var hemma och tog hand om oss barn. Uppväxten minns jag som trygg och harmonisk. Mamma var den som stod för tryggheten då hon alltid fanns till hands. Familjen hade en fin träbåt som vi ofta var ute med. Minns hur jag brukade sova fram i fören till ljudet av dunkade motor och klucket från vågor mot skrovet.             

Började i en liten skola som låg fantastiskt naturskönt vid en sjö. På somrarna brukade vi bada på rasterna. En härlig start för en grabb i 7-års åldern.

Karlstad

Pappas arbete på SJ förde oss vidare till solstaden Karlstad där jag började i 2 klass också nu i en liten träbyggnad till skola. Vi flyttade in i ett stort hyreshus, nybyggt och formen av en banan. Vi är nu i början på 60-talet och stora lägenhetshus var tidens motto. Vi flyttade in i en trerummare där mamma och pappa sov i den stora hallen som delades av med ett draperi. Jag fick eget rum medan mina systrar delade på det andra. Ett litet badrum för hela familjen. 

Mamma var ”hemmafru” och tog hand om oss barn. Pappa jobbade 6 dagars vecka och bytte jobb till ”fångvaktare” på fängelset i Karlstad. Jag fick gå i söndagsskola och konfirmerades. Det var en trivsam och bra uppväxt med många kompisar.

Falun

Pappa bytte jobb igen och nu var det dags för ytterligare flytt. Denna gång till Dalarna och Falun där pappa började på kriminalvårdens nya häkte som tillsyningsman. Jag bytte skola mitt i 9:an vilket inte var det bästa. Ny skola och ny dialekt. Kom till skolan med min breda värmländska och presentationen för mina nya klasskamrater var ingen rolig historia. Glädjen var total när terminen gick mot sitt slut och minns hur glad jag blev när isen började släppa på sjön Runn, då visste jag att skolan snart var över. 

Började med styrketräning vilket kom att följa mig resten av livet. Träningen började i ett villagarage hos klubbtränaren i Falu AK. Sedemera flytt till ett stängt badhus där vi tränade så gott vi kunde i fuktskadade lokaler. Sen byggdes anläggningen Lugnet där vi fick ny lokal. I klubben fanns en världsmästare, Hans Bettenburgh. Han brukade fixa biffstockar till mig som jag sen skar ut biffar ifrån och stekte i ett par minuter med lite gröna ärtor till. Träningen kom att bli mitt huvudintresse vilket påverkade mig att som 17-åring söka till försvaret. 

Jag ”ryckte” in i lumpen vid 17-års ålder och fick sluta verkstadsskolan några veckor innan avslutning för att inställa mig på Arméns Jägarskola i Kiruna.

Försvaret

Efter en hård men rättvis 11 månaders utbildning i Kiruna muckade jag och fick anställning på häktet i Falun som vikarie. Hade under tiden sökt FN-tjänst vilket resulterade i FN utbildning i Strängnäs. Efter utbildning antogs jag för FN-tjänst på Cypern och reste på våren 1973. 

Cypern

Tillvaron på Cypern 1973 var lugn och turistiskt. Mycket svenskar semestrade på denna fantastiska Ö i medelhavet. Första gången utomlands var detta en mycket positiv upplevelse. Jag tillhörde ”juniorerna” med mina 19 år men kändes bra och trivdes kanon med mina soldatkollegor. Strax innan det var dags att åka hem efter ordinarie 6 månader, bröt Yom Kippur kriget ut mellan Israel och Egypten. Snabbt beslut i FN att FN trupp skulle skickas och vi som var på Cypern fick förfrågan om vi ville åka. Tvekade inte en sekund själv och detsamma gällde mina kamrater. Flög med Brittiskt transportplan över till Egypten där vi tillbringade första natten på Kairos Militärakademi. Sov inte en blund då sängarna kryllade av löss. Kriget var inte långt borta då bägge sidor ville ta så mycket mark som möjligt innan FN trupp placerades ut. Vi kunde höra artilleri och bombningar under natten.

Några dagar senare kom vi till Egyptiska staden Ismailia som blev vår bas. Härifrån utgick vi på veckovisa OP  ( Obeservationspost) vid fronten. På ett av dessa OP blev vi under tre veckor utsatta för beskjutning varje natt. Vi låg mitt emellan framskjuten trupp från både Israel och Egypten. Artillerigranater och raketer slog ned i vår absoluta närhet. Vår landrover som stod mellan tälten såg efter några dagar ut som en ”tesil”. Vi själva tillbringade nätterna i egengrävda gropar i sanden täckt av sandsäckar för att skydda mot granatsplitter och kulor. Direktträff skyddade det inte mot. Det tog hårt på våra psyken och vi utförde våra behov i groparna under natten och flertal gånger trodde man att det var ”kört”. Rädslan att dö i en sandgrop i Egypten kändes overkligt nära. Några av mina kamrater fick tas om hand då de bröt samman. En av killarna fick flygas hem och blev föremål för psykvården.

Jag blev själv starkt psykiskt påverkad och föll ibland i gråt helt plötsligt. Efter tre veckor i detta helvete blev vi avlösta och skickade till Kairo för ”återhämtning”. Det blev alkohol som fick döva värsta smärtan. Efter ”rekreationen” blev det ut på OP igen. Vi hamnade bll a i Suez där öknen kryllade av lik på slagfältet. Israelerna tog hand om de sina medans motståndarna lät sina stupade ligga kvar och ruttna. Stanken var fruktansvärd. Mycket för en nu 20 åring att ta in och en upplevelse som självklart påverkat mitt liv. 

Efter några månader blev vi avlösta och skulle nu efter 9 månaders tjänstgöring äntligen få åka hem. Kändes skönt att komma hem men också konstigt då jag med mina kamrater upplevt så mycket. 

Mina föräldrar hade nu flyttat igen och denna gång bar det av till Östersund då pappa återgått till SJ. För mig en helt okänd stad och jag bodde hemma utan vare sig skola eller jobb att gå till. Kände mig helt lost och tankarna på vad man varit med om fanns alltid närvarande. Saknade mina militärkompisar och första tiden i Östersund var minst sagt jobbig. Någon att prata om vad man upplevt, fanns inte. Nuvarande ”Avlastningssamtal” var inte ens uppfunnet. Det viktigaste var att man inte tog med sig någon fysisk sjukdom men hur man mådde psykiskt, fanns inte med. 

Var hemma i några månader innan det blev dags igen. Denna gång i samband med Cypernkriget 1974, där försvaret via riksradion efterfrågade ”erfarna” FN soldater för att åka till Cypern. Jag var snabbt på och fick till min glädje återse större delen av mina tidigare soldatkamrater. Stort intresse från media att vi skulle åka ned och förstärka den bataljon som redan fanns på plats.

På plats på Cypern återsåg jag min svåger som några månader tidigare hade åkt ned för att tillbringa några ”lugna” månader som FN soldat. Han sa direkt till mig att han skulle åka hem då min syster var gravid och han inte kände sig bekväm med att det blivit oroligt på Cypern. Själv kände jag mig ”taggad” och hade mer känslan att detta liv passade mig. 

Turkiet genomförde en invasion av Cypern och dagar och veckor blev dramatiska med ett antal incidenter mellan FN soldater och Turkar. Tanken var att att FN skulle ta kontroll över Old City i Famagusta. Vi gjorde alla förberedelser för att attackera tillsammans med kanadensiska och brittiska styrkor. Hela tänkta anfallet blev stoppat av FN:s säkerhetsråd. Var nog bra det med tanke på de förluster det skulle inneburit för både oss och motståndarna. Kommer ihåg speciellt en händelse. Ca 50 m från vår pansarbil var ett kulsprutenäste bemannat av turkcyprioter. Detta skulle vi slå ut vid ett anfall. Det visade sig att en av turkcyprioterna var taxichaufför i Famagusta som vissa av oss lärt känna vid tidigare tjänstgöring i Famagusta. Kändes lite konstigt när vi slängde käft mellan varandra och att vi eventuellt skulle komma att strida mot varandra.

Kommande månader genomförde vi bl a mattransporter till avlägsna byar. Blev ansvarig för vissa av dessa transporter vilket kändes otroligt meningsfullt och fick mig att må bra. Mindre bra var uppgiften att åka ut på gårdar med grisar för att utfodra dem. Dessa gårdar hade lämnats av grekcyprioterna under striderna och turkarna åt inte griskött. Stor del av grisarna hade törstat och svultit ihjäl så det var ingen vacker syn.

Vid vissa patrullrundor med pansarbil blev vi beskjutna av besvikna grekcyprioter som ”hatade” FN som inte stoppat invasionen från Turkiet. Var ofta finkalibrig eld så det var bara att lyssna på smällarna inifrån pansarbilen.

Sammantaget mycket tråkig del av Cyperns historia då ett blomstrande Famagusta blev en övergiven stad som förföll. Tråkigt med tanke på alla fina minnen man hade från tidigare tjänstgöring. 

Östersund

Återvände till Östersund och boende hemma hos mina föräldrar. Hade nu köpt en ny MC, Kawasaki 900, som jag drog runt med. Härlig tid med resor till Norge vilket var mycket populärt bland norskorna. Lätt att ”Ragga” spättor. Fick tillfälligt jobb på Frösö sjukhus och äldrevård. Trist jobb då det var viktigare att städa än att ta hand om de äldre. Sökte mig till SJ där jag blev fast anställd hösten -75. 

Började stryrketräna på allvar igen med ÖAK. Träffade där träningskompisar och vi kom att hänga ihop både i vått och torrt. Peter kom att bli min bästis och vi hängde jämt både i träning och krogliv. Vintern -76 höll jag på att mista mitt vänstra ben i en olycka på SJ jobbet. Slarvade i samband med tillkoppling av vagnar i Lugnvik och var nära att mista livet. Tack vare att lokföraren tog det lugnt kunde jag från att ha haft bufferten från en vagn i magen, till att kasta mig bakåt och fastna med vänster lår. Ambulans till sjukhus och operation som blev lyckad, klarade benet.

Hösten -78 träffade jag min underbara fru, Märit. En av systrarna som hade populära Vallagrillen. Märit snygg som fan och bara någon en annan kunde drömma om. På en fest sa det bara ”Klick” och jag blev blixtkär. Hade vid denna tidpunkt sök Field Service hos FN och skulle påbörja anställning i Jerusalem senare under hösten. Blev ett tungt avsked av Märit men ville absolut åka. 

Israel

Tiden i Field Service var tuff så tillvida att det inte var det liv jag var van vid som tidigare FN soldat. Tung tid innan jag hittade eget boende och köpte bil. Saknade Märit och det blev långa och dyra telefonsamtal. Efter att Märit besökt mig under ett par veckor blev saknaden så stor att jag bestämde mig för att avsluta efter att ha fullgjort mitt 1 års kontrakt. Var rent ut sagt jävligt trött på allt som hade med FN att göra. Livet som utlandssvensk i Field Service var inget för mig. Träffade tragiska svenskar som varit ute för länge med sina drinkglada fruar, nä fy fan. Positivt var ändå att ha fått ytterligare erfarenhet från utlandstjänst.

Tog färjan över till Grekland med min inköpa bil; Alfa Romeo. Körde sen hela vägen hem och kom till Östersund i början av november -79.

Östersund

Konstig känsla som infann sig när jag med bilen närmade mig Östersund. Åkte till syrran i Lillsjön det första jag gjorde och avvaktade med att träffa Märit. Det kändes omtumlande att vara hemma igen och att allt nu skulle bli ”som vanligt”. Hade ju sålt min lägenhet så nu blev det att bo hemma och hos Märit på Frösön. Märit och hennes syrra jobbade på med Vallagrillen och jag planerade att åka till USA och New York för att söka jobb i FN skrapan.

Åkte i januari-80. På plats i New York besökte jag FN skrapan och personalansvarig. Dåliga villkor lönemässigt och skulle ordna eget boende. Hur lätt är det i New York!!. Tyckte heller inte om tanken att börja jobba som säkerhetsvakt då det såg ut att vara en trist arbetsplats. Insåg också nu att jag var färdig med FN. Längtade också efter Märit och förstod att det nu var dags och göra något vettigt av livet.

Passade på att flyga till Kalifornien och hyrde bil för en rundresa. Härliga dagar i underbara Kalifornien men var nöjd och belåten när det var dags för hemresa.

Väl hemma fortsatte jag mitt jobb på SJ och köpte en lägenhet med Märit så nu var man plötsligt sambo. Började plugga på Komvux för att kunna söka polisen. Underbart år på Komvux där jag hade en otrolig motivation att plugga. Tränade också 6 dagar i veckan så det var perfekt att plugga. 

Stockholm

Sökte och kom in på polishögskolan i januari-82. Under min Field Service tid i Israel träffade jag Benny som kom att bli en nära vän. Benny tjänstgjorde som MP i Israel. Benny hälsade på oss i Östersund och kom att bli en nära och kär vän till både mig och Märit. Han fick tjänst som polis i Huddinge och vi delade lägenhet i Stockholm under min tid på polishögskolan. Vi delade lägenhet i 2 år och det fungerade helt perfekt. 

Benny har under åren blivit min absoluta bästa vän som alltid funnits där när det varit glada som tunga stunder. En kanonkompis.  Vi pratar varje vecka med varandra och har gjort så i alla år. 

Märit följde efter till Stockholm och vi köpte lägenhet i Åkersberga. Pendlade till Fittja där jag tjänstgjorde. Bra lärtid som polis då området var ökänt med mycket händelser och vid denna tidpunkt fanns ca 120 olika nationaliteter boende i området. Märit fick så småningom jobb i försvaret och hamnade först i Barkarby innan hon fick tjänst på Rindö, KA 1. 

Jag fick så småningom tjänst i Danderyd och slapp lång pendlandet till Fittja. Vi sålde lägenheten och köpte hus i Margretelund. I september-88 föddes vår underbara dotter Erika på Danderyds sjukhus. Kändes helt underbart att ha en familj men oron i kroppen fanns kvar men inte lika intensivt.

På våren -89 började jag min utbildning som livvakt på SÄPO. Mycket bra utbildning med kanon kollegor som i mångt och mycket hade liknande erfarenhet som jag själv. Passade mig perfekt att få börja resa igen då jag tjänstgjorde i statsministergruppen. Ingvar Carlsson var vid denna tidpunkt statsminister och det blev många och trevliga resor runt om i världen. Tiden på SÄPO blev min absoluta höjdpunkt som polis. När Carlsson avgick som Statsminister bjöd han alla livvakter med respektive till Bonniervillan. Ett ställe som var för representation av höga dignitärer så det var mycket uppskattat. Efterfesten hade vi hos Carlsson i statsministerbostaden på Slottsbacken.

Ingvar Carlsson var en genuin och ärlig person som man lärde känna väl. Besöken på Harpsund där han slappnade av helt och för oss livvakter ett härligt avbrott från det intensiva i vardagen. Många skratt och trevliga pratstunder med öl i bastun var ett inslag vi uppskattade.

Allt detta hade inte varit möjligt om inte Märit ställt upp till 100%. Hon drog ett tungt lass med barn och hem under alla mina resor och bortvaro.

Norderön

Norderön har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Ända sedan jag första gången träffade mina svärföräldrar, Erik och Inga-Britt och fick möjlighet och lära känna familjen och ön. Vi åkte upp så fort vi hade möjlighet och tanken på att flytta blev en realitet -91. Vi byggde vårt hus på en vacker tomt i skogsbrynet på Märits hemmamark. Vi flyttade in på Märits födelsedag 16 juli. Hon var då gravid.

Jag pendlade till Stockholm under en tid men efter några månader fick jag en sökt tjänst i Hammarstrand. Konstig känsla att träda i uniform igen och i ett litet samhälle. Kontrasten till tjänsten på SÄPO kunde inte vara större. Började ganska snart vantrivas då det var ett område som inte på något sätt var tilltalande. Långa sega pass och sov över på polisstation i en grön plastsoffa. Det var ändå 13 mil enkel väg från Norderön. Räddningen var att jag fortsatte som livvakt åt SÄPO i en reservstyrka som ofta kallades in. Det var inte populärt hos polismyndigheten och framförallt min närmaste chef, men va fan jag brydde mig inte.

Vår son Henrik föddes på juldagen-91. Vi åkte in med färjan sent på julaftonskvällen till Östersunds sjukhus. En förlossning som jag tyckte gick ”smärtfritt” men det var inte så populärt att yttra och uppskattades inte av personalen på förlossningen. Ingen humor!!!

Det var härligt för barnen att växa upp på Norderön med dagis på ön och sen skolskjuts till Orrvikens skola. Nackdelen var allt skjutsande till träningar och olika evenemang. Trots allt funkade det bra och vi stormtrivdes med tillvaron.

Det som låg som en blöt filt över oss, var det faktum att vi inte fick vårt hus i Åkersberga sålt utan det tog 1 år. Vi fick då sälja till förlust vilket självklart påverkade ekonomin . Det var några tunga ekonomiska år innan vi började få ordning igen och man fick verkligen lära sig att ha kontakt med banker och låneinstitut. Utan dessa kontakter hade säkert ”fogden” knackat på.