Tsunamin 2004

Katastrofen slog till annandag jul 2004. Vi minns väl alla de fruktansvärda nyheterna från Thailand om en gigantisk tsunami som drabbade turistområdena. Ganska snart framkom omfattningen av katastrofen och att ett stort antal svenskar drabbats.

Jag hade vid denna tidpunkt anställts på ett privat säkerhetsföretag med huvudkontor i Stockholm. Det togs ett snabbt beslut från företagsledningen att jag skulle flyga till Thailand och det drabbade området. Företaget hade företagskunder som drabbats och jag skulle på plats stötta och hjälpa till i sökande av de personer som var saknande. Säkerhetsföretaget erbjöd denna hjälp till sina största kunder.

Redan på flyget till Bangkok började jag gå igenom det material jag hade fått på saknade personer. Det var allt från enskilda personer till hela familjer och jag började förbereda mig mentalt på det som väntade. Kände mig dock trygg i det faktum att jag upplevt svåra trauman både i tidigare utlandstjänst, FN, och som polis.

Byte av flyg i Bangkok och vidare till Phuket. Första dagarnas kaos efter tsunamin hade lagt sig på flygplatsen i Phuket men fortfarande fanns skadade och traumatiserade personer som väntade på att få flyga hem. Tog en taxi till hotellet i Phuket och taxichauffören berättade om förstörelsen och att thailändarna själva var chockade av tsunamins omfattning. Hotellet låg på en höjd strax intill stranden och hade klarat sig från vågorna.Värre var det med restauranger och andra byggnader nära stranden som nu var helt förstörda. Imponerande nog hade redan återuppbyggnaden startat och pågick dygnet runt.

Jag träffade en gammal poliskollega som var sambandsman för svenska polisen i Phuket. Han förklarade att identifiering pågick av avlidna personer men att arbetet bara var i sin början. Många svenskar var anmälda saknade men fortfarande var det svårt att greppa omfattningen av katastrofen. Jag träffade många svenskar på olika anhörigcenter som startats upp i Phuket. Svårt traumatiserade barn som sökte försvunna föräldrar och förtvivlade föräldrar som saknade sina barn. Många skakande och berörande berättelser som jag fick ta del av.

Åkte till det värst drabbade turistområdet, Khau Lak, där de flesta svenskar omkom. Fruktansvärd syn som mötte och jag liknade det med ett flygbombat område som jag tidigare upplevt i FN-tjänst. Kraften i en tsunami är ofattbar stark. Stålbalkar i vissa byggnader hade vridits runt som en korkskruv och själva byggnaderna pulvriserade. Fortfarande fanns identifieringsgrupper på plats som gick runt på platsen för att leta kroppar och kroppsdelar. Det kändes overkligt att stå mitt i detta och tänka sig lyckliga familjer som bara dagar innan haft en drömsemester och sen plötsligt tar livet slut. 

Fortsatte sen vidare till det stora ID-center som upprättats på ett tempelområde. Lukten av död var mycket påträngande och inne på området fanns hundratals kroppar som väntade på att identifieras. Det hade börjat anlända kylcontainrar som kropparna kunde förvaras i för att inte bli liggande på marken. Mycket skakande att se alla dessa människor vars liv slutat när det skulle vara som bäst.

På området fanns en jättetavla med bilder på saknade och tyvärr var många av dessa barn. Vissa bilder var på påträffade kroppar som man hoppades att någon anhörig skulle känna igen. Man måste förstå desperationen hos anhöriga som till varje pris ville hitta sin anhörig trots att man då fick se bild på en kropp som var mycket illa åtgången. Det kunde vara ett smycke eller annat igenkänningstecken som skulle kunna identifera personen. Nu krävs det ju mer än så för att identifiera en person officiellt men just där och då var det tillräckligt för en anhörig att få veta.

Jag träffade ett antal personer som var överlevare, journalister eller räddningspersonal. En av journalisterna jag pratade med var en mycket erfaren tv korrespodent med erfarenhet från ett antal krigsområden. Hen var mycket skakad och var bland de första journalisterna på plats i Khau Lak. Vi satt länge och pratade och kanske var det ett sätt för hen att lätta på trycket. En del i mitt uppdrag var att stötta och finnas till hands för TV bolagets personal. 

Här kom min erfarenhet av konfliktområden och erfarenhet som polis att betyda oerhört mycket och en känsla av "du förstår hur jag känner" i samtal med dessa personer. Det räcker mycket långt att vara en medmänniska som kan förstå och sätta sig in i den andres situation och känslor.

Efter en dryg vecka vände jag hemåt igen och att återse min egen familj blev för mig känslosamt. Självklart blev jag mycket påverkad av mina upplevelser och det blev långa promenader i skogen på Norderön för att samla tankarna. Jag hade blivit brutalt påmind om hur skört livet är.